Informations­teknologins banala ondska

Någon sade¹:

Jag har senaste tiden tänkt allt mer på att den nuvarande kampen om Palestinas överlevnad kan vara den fråga som avgör om demokratin antingen överlever lite längre eller kollapsar in i full auktoritarianism.

Det är många kamper som sammanstrålar i den. Om det visar sig att makten kan bestämma sig för att förinta ett helt folk bara för att de är obekväma, och samtidigt framgångsrikt förtrycka och kriminalisera motståndet mot denna förintelse på hemmaplan, då finns det kanske sedan inga gränser kvar för vad de kan göra mot oss.

Jag tror inte att just den här fighten specifikt är mer eller mindre existentiell för demokratin/liberalismen/toleransen/det moderna samhället/vad man vill kalla det än någon annan glidning i relationen mellan makt och befolkning sedan tidigt 90-tal (eller kanske ännu tidigare? Det är svårt att sätta en startpunkt för en långsam glidning). Jag kan inte heller påstå att det känns som ett gladare perspektiv, iom att utvecklingen känns mycket mer ostoppbar sedd ur det perspektivet.

För mig är folkmordet i Gaza, och speciellt maktens ointresse för folkets åsikt om det, ett av många uttryck för en lång linje av små steg mot ökad centralisering i precis alla delar av samhället, som oftast inte ens handlar om makt men som totalt sett driver en koncentration av makt som definitivt både underblåses och dras nytta av av dem som den koncentreras hos. Ta något så enkelt som att datorer nu styr över huruvida man kan få lämna tillbaka en sak i affären. Det är inte längre upp till den som står i kassan, utan någon högre upp i verksamheten har med kassadatorns hjälp kunnat börja utöva detaljkontroll över vad som krävs för att få häva ett köp. Du har inget kvitto men kassören minns dig från för tio minuter sedan? Tyvärr, datorn måste ha QR-koden på kvittot för att kunna genomföra återköpet. Den som fattade det beslutet kommer aldrig komma i kontakt med en kund, aldrig behöva stå till svars inför den som hans (ja, han) beslut till slut har konsekvenser för. Hela samhället är genomsyrat av såna små kränkningar, och de hjälper dessutom till att bygga en uppgivenhet kring förmåga att påverka som också hjälper att hålla systemen på plats. Ett annat exempel är hur en chef helt utan att konsultera någon under sig kan vända upp och ner på en hel avdelnings arbetsprocesser genom att byta ut mjukvaran hans anställda måste använda för att utföra sina arbetsuppgifter. Det finns gott om arbetsplatser där ingen mängd protester från de drabbade ens kan nå beslutsfattarnas öron.

Det är ingen slump att båda exemplen ovan handlar om datorer. Om det finns en grupp som jag ser som allt mer ansvarig för auktoritarianismens framfart så är det min yrkesgrupp - administratörer av alla slag och i synnerhet IT-personal som är mer intresserade av att ha ryggen fri och "bara implementera beslut" än att faktiskt stå fast vid några värderingar i sin yrkesutövning. Att "aktivism" numera är ett skällsord hjälper såklart inte den här situationen, men jag upplever en allt starkare känsla av att dagens verkliga banala ondska sitter mindre i t.ex poliser eller militärer (som för den sakens skull absolut inte är oskyldiga) än i de mänskliga kugghjulen i de byråkratiska system vi har byggt upp för att uppnå en illusion av opartiskhet, rättvisa och ordning genom allt hårdare formalisering och strukturering av allas våra liv. Vi ställer inte frågor om konsekvenserna för användarna när vi får order om att sätta upp, byta ut eller lägga ner IT-system. Visst, blir vi tillfrågade tidigt i processen kan vi komma med synpunkter kring hur vi tycker att saker borde stå till, men när beslutet väl är fattat och ordern om genomförande ligger på vårt bord, då lyder vi och implementerar.

Vill man se positivt på det så tror jag att det här också saktar ner ondskans framfart - Trump har trots allt mot min förmodan inte avskaffat den amerikanska demokratin ännu, och jag misstänker att det har att göra med att fascisterna den här gången har mycket att vinna på att använda sig av maskineriet istället för att riva det. Till skillnad från vid Hitlers maktövertagande, då nazisterna agerade snabbt för att sätta många av samhällets institutioner ur spel, så kan dagens fascister nöja sig med att hålla ett fåtal maktpositioner och sen låta byråkratins kvarnar mala motståndet samtidigt som de i lugn och ro kan agera obehindrat utanför ramarma för samma byråkrati. Byråkratins funktionärer känner i så överväldigande grad en total frånvaro av personligt ansvar för den helhet de verkar i att fascisterna vid makten (även om de gillar att gorma om Deep State etc för politiska poäng) lugnt kan lita på att när de har kontroll över toppen av pyramiden så löser sig resten via de befintliga systemen.

Med bakgrund i det perspektivet tror jag att även om Israel lyckas utplåna hela Gaza med västvärldens goda minne så kommer det inte vara mer eller mindre sista chansen än för 5 år sedan eller om 5 år. Det verkligt skrämmande är att jag inte vet när det faktiskt blir, eller ännu värre, blev, för sent. Ännu en gång är det den långsamma glidningen som gör det oerhört svårt att peka på konkreta brytpunkter. Självklart kan man välja ut stora händelser och peka på dem, men jag tror verkligen att de avgörande förändringarna inte har varit knutna till de stora händelserna, utan det har egentligen handlat om de små förskjutningarna på vägen. När en stor händelse sen inträffar blir det bara så mycket lättare att se att oj, vad annorlunda det är nu jämfört med förra gången något stort hände.

Här kan magnituden av det folkliga motståndet mot folkmordet i Gaza definitivt användas som ett sånt riktmärke. Det är faktiskt väldigt annorlunda nu. Vilken tidpunkt man väljer att jämföra med är nästan helt ovidkommande, det är väldigt annorlunda nu.

Förr i tiden var den "verkliga" makten - den som användes för att kontrollera de stora folkmassorna när makten ville något impopulärt - polis och militär. Under 1900-talets andra hälft växte övervakning och åsiktsstyrning fram som mer subtila medel att uppnå samma mål. De medlen har absolut inte slutat att vara enormt kraftfulla verktyg, men det har tillkommit ett nytt som är lättare att styra, mindre kontroversiellt och, kanske mest avgörande, inte riktigt finns i det kollektiva medvetandet på samma sätt. Det verktyget är vi IT-funktionärer, som utan motfrågor implementerar beslut tagna av en handfull människor som kan ha konsekvenser för miljarder människor på en gång.

Jag har inga svar på hur det här kan angripas. Men ett första steg kan kanske i alla fall vara att se vad som pågår.